fredag 9 november 2018

Det började med en liten notis...



Hej och varmt välkomna till min sommar.

Jag heter Monica Antonsson – född, uppväxt och för alltid boende i Vallentuna.

De som känner mig,
känner mig nog som lokalreporter på cykel och/eller revymamma åren 1980 till 2005. Men det är länge sedan nu. Så de flesta känner mig nog inte alls. Och det är ju lika bra det.

Vi ska nu förflytta oss till Vallentuna teater i januari 2005. Vallentuna Revyn har premiär på årets revy och det stora entrénumret - med ensemble och balett på scenen – har just klingat ut.

I blacken som följer – när ljuset i applåden för några sekunder släcks ner – rusar skådespelare och dansare ut i logerna för att byta kläder. Själv står jag kvar i mörkret medan mellanridån dras. Jag ska byta position men det är svart som i en kolsäck. Scenchefen Marika – till vardags lokförare på RB – lyser min väg med sin ficklampa.

Medan numret pågår ska scenpersonalen bära ut rekvisitan från entrénumret och bära in det som krävs för nästa nummer. Ljudlöst ska de skjuta in nya sidokulisser och hissa ner en ny fond från taket. De har exakt 2 minuter och 12 sekunder på sig. Längre än så är inte det här numret som 2005 skulle den sammanfatta Vallentuna Revyn under en kvarts sekel.

Så går ljuset upp igen och musiken släpps på. Det är dags för kvällens andra entré. 



Titel i original: As I love you
Upphovsmän: Raymond B Evans, Jay Livingston, Shirley Bassy



Det blir bara bättre – en hoppingivande titel så här i coronatider
Och det är alltså det jag har valt att berätta om idag.

Vallentuna Revyn. 
Som levde i 25 år. Och som vi byggde upp från absolut ingenting.


Det började med en notis i Norrtelje tidning i januari 1979.

Kulturnämndens musikkommitté hade med ljus och lykta sökt efter lokala förmågor till soaréer, musikkaféer och konserter. Vallentunaborna skulle minsann inte behöva gå över ån efter vatten. Men kommitten började ge upp. Bara fyra talanger hade hört av sig på ett helt år. Det finns inga talanger i Vallentuna, klagade de. Nu lägger vi ner planerna på soaréer, musikkafféer och konserter.


Jag var småbarnsmamma då och läkarsekreterare på Karolinska sjukhuset. Jag hade lämnat 12 år som dansbandssångerska bakom mig - ett härligt jobb och en direkt följd av min uppväxt.  

Bortredigerat:
Det kanske vore intressant att få veta lite om Vallentuna på 50 talet och några av de profiler vi hade då. Jag tänker på:
  • Bernhard Bengtsson, en lärare känd för sin bruna basker – svarta på helgdagar - byggde vårt bibliotek i kommunalkontorets lokaler.
  • Hushållslärare Anna-Brita Dahl som lärde varenda unge laga mat och stod på barrikaderna för nykterheten.
  • Prosten Sven Vängby som gick omkring i byn och såg snäll ut i sin långa, svarta prästkappa.
För att bara nämna några. 
Längst bort på Centralvägen låg Arne Anderssons urmakeri. Där kunde man köpa örhängen för öron med hål i - vilket man suktade efter då. Hålen gjorde frisören Gullaxen som hade sin salong i ett litet hus ungefär där man kör in i Konsums parkeringsgarage idag.
Vägg i vägg med urmakeriet sålde Frasse Karlsson Vallentunas allra första tv-apparater. I samma hus förestod farbror Näslund den nya Konsumbutiken som blev Vallentunas första snabbköp.
Mitt emot låg Lundinas fiskaffär. Det var farmor som kallade henne Lundina. Gubben hennes kallades kort och gott Lundin. 
Tänk om de ändå hade bevarat Tuna torg och aldrig byggt Tunahuset. I varje fall inte där det ligger. Tänk om järnvägstationen med hotellet hade fått ligga kvar. Bertas konditori, Pressbyrån och Korv-Pias kiosk.
Min mamma städade i skolan. Det innebar att jag ofta var där när alla andra hade gått hem. Då kunde man stå och titta på det fina akvariet vid lärarrummet och knycka en och annan stenhård sockerbit ur lärarrummets sockerskål. 
Jag kan än i dag känna hur lärarrummet stank av inpyrd rök. Det luktade långt värre än någonsin rökkupéerna på Roslagsbanan. Jag tror att rektor Josef Andersson rökte cigarr men det är kanske helt fel. Jag vet inte. Han var snäll men respektingivande.
Vi blev kompisar och revykollegor när han fyllde 90 år.  

Vallentunas legendariske rektor - Josef Andersson var en man som älskade att sjunga och spela teater. Det färgade hela skolan, varenda unga och mig också. Josef satte tidigt upp föreställningar med sina lärarkollegor - först i röda skolans gymnastiksal och senare i Hjälmstaskolans aula. 
Jag brukar kalla honom Vallentunas förste revypappa och det hade han ingenting emot.

Skolan satte varje år i december upp så kallade Julfester som i praktiken var regelrätta nummerrevyer. Syftet var att samla in pengar till sexornas klassresa. Varje klass bidrog med ett nummer och vips så hade man en färdig föreställning. Vallentunaborna gick alltid man ur huse. 

Jag var sju år när jag debuterade på scenen i en sådan julfest. 
God dag min fru, jag ser min fru
sjöng Gunilla, Per-Olof och jag.

Och jag min fru o jag min fru, jag vaggar henne nu.
Jag skulle föreställa frun och hade en docka i famnen.

Den förbaskade dockan hade röda stövlar som den tappade hela tiden. 
Jag plockade upp stövlarna medan jag sjöng och satte på dem igen och igen och igen...
Publiken tjöt av skratt.

Vi som medverkade i julfesterna fick också komma ner i källaren under scenen där man kunde byta kläder och förvara rekvisita. Där fanns lärarnas kostymförråd. På en hylla låg guldkronorna med ädelstenar av papper. Och strax intill hängde de röda kungamantlarna. Det var något alldeles fantastiskt i mina barnaögon.

Kantor Holger Hovmark, som även var magister i skolan, hade en barnkör som sjöng i kyrkan om söndagarna. Jag vet inte hur jag kom med i den - men plötsligt stod jag där 9 år gammal och sjöng "Hosianna Davids son", "Dotter Sion" och "Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam". med andra, lite äldre barn som allvarsamt såg ner i sina sångböcker och och såg ut som att de kunde läsa noter.

Det kunde inte jag.
Man fick stirra i häftet, röra på läpparna och nynna med så gott det gick tills man kunde sångerna.
Jag har alltid sjungit på gehör.
Jag fick liksom aldrig någon nyckel till det där med noter.
Men det har aldrig varit något hinder. 

Bortredigerat:
Min skolfröken hette Barbro Sköldunger och var 19 år. Hon övade sånger med mig på rasterna. Farmor hade sagt att jag skulle vara med hos farbror Sven i Barnens Brevlåda. Men hur det skulle gå till hade hon inte räknat ut. Ingenting hände. Men att sång skulle prägla mitt liv var det just ingen tvekan om.
Drömmen var ett skivkontrakt och när inget hade hänt sommaren 1962 tog jag 13 år gammal tåget in till stan med en kompis för att själv förverkliga idén. På Centralen fanns så en apparat som man kunde stänga in sig i. Några kronor i myntinkastet och inspelningen satte igång. Det var bara att sjunga. Nätt i Moskva blev min första platta i ett exemplar a capella.  
Jag började i Hushålltekniska realskolan på Söder den hösten. Och när jag nu ändå var i stan fick jag börja på Kingsides artistskola också. Det ledde vidare till Nalen. Båda var ungdomsgårdar med husband som man fick repetera sina sånger med. Sedan kunde man komma och uppträda i kabarréerna närhelst man hade lust.
Jag gick artistskolan med sång och dans och scenplastik i tre år. Om lördagskvällarna sjöng jag först i Kingsides cabarré till ett gage på 8 kronor. Det räckte precis till en taxi till Nalen. Där var arvodet 10 kr med en höjning till 15 efter något år. Sedan gällde det att springa upp till Östra station och ta sista tåget hem 00.40. Annars fick man gå brandvakt utomhus tills första tåget gick nästa morgonen. De stängde väntsalen nämligen.
Jag tror inte att jag som förälder hade ställt upp på det. Men det var andra tider då.
Det här året föddes P3 och ungdomsprogrammet Stacken med tonårsidoler som Johan Sandström, Kerstin Lundberg och Kersti Adams Ray. En fredagseftermiddagdag efter skolan gick vi ett gäng till Karlaplansstudion (nuvarande Maximteatern) för att provsjunga. - Kan du vara här i morgon klockan ett?
Det kunde jag förstås. Men ”Natt i Moskva” fick inte vara med. Jan Höjland, som hade spelat in låten, skulle vara med i programmet. Det fick bli en annan låt i all hast. Helen Shapiros: Dont treat me like a child. Anna-Lena Löfgren var med. Och Anita Lindblom. Jösses, när hon svepte in med ”Ta ett snälltåg till himlen”. Vilken stjärna!
När jag kom hem den kvällen satt föräldrarna och såg på Hylands Hörna. Anita Lindblom gjorde entré där också. Jag imponerades av att hon hade tre framträdanden den kvällen. Det hade hon själv berättat. Som en drottning for hon omkring med sitt uppvaktande hov. 
Ett drygt år senare var det talangjakt på Berga teater i Åkersberga. Stig Järrel satt i juryn och han såg till att jag fick vara med i Frukostklubben. Nu gick det bra med ”Natt i Moskva” till ackompanjemang av legendariske dragspelskungen Andrew Walter med orkester. Han hade just varit på Mallorca och berättade om den exotiska resan i programmet. Så sensationellt var det. Och jag fick en frukostklubbsnål.
Året var 1964. Jag hade slutat skolan och jobbade med att sortera barnbidragsanvisningar på Posten. Där hade tidigare funnits en kör – Postflickorna – vars skivor spelades flitigt i radion. Kören var nedlagd men den lilla rest av entusiaster som fanns kvar hörde av sig efter Frukostklubben. De utgjorde en slags Nöjespatrull med uppgift att roa på postkontor när det var fest. Ofta med sketcher och specialskrivna kupletter, dvs med revy. Posten hyrde till och med in sig på Gröna Lund med en regelrätt nummerrevy på teater Narren en sommar. ”Min postiljon d´amor” sjöng jag om en tänkt beundrare i brevbäraruniform.
Jag skulle just fylla 16 år när jag tackade ja till mitt första dansband – Folke Thunberg orkester med rötter i Markim. Jag lyckades samtidigt tacka nej till både Leif Kronlund och Olle Bergman som då var giganter i branschen. Ett löfte är ett löfte.
Det var förmodligen det dummaste jag någonsin gjort.
Folke Thunbergs blev The Claesmen och vintern 65/66 – den kallaste i mannaminne - spelade vi på Savoy som inte var så glassigt som det låter. På den tiden fanns det många dansställen i Stockholm vars skaffning bestod av kaffe och kakor i pausen. Savoy var ett av dem. Lokalen blev senare Pistolteatern, en arena för i huvudsak Kim Anderzon som ju också hamnade i Vallentuna. I maj 1966 skulle The Claesmen ha öppningsspelat i Vallentuna folkets park. Dessvärre blev det inte så. Agne Berg ringde och berättade att dansbanan hade rasat ihop under snömassorna den vintern. Folkparkens saga var därmed all.
Jag har tipsat Lasse Barkström om att han skulle kunna bygga upp den igen, när han nu ändå har storstilade planer för IP. Låt oss hoppas att han tänder på idén.
Det kom småningom andra dansband in i mitt liv, andra krogar, andra stadshotell och andra dansbanor. Jag startade bandet WaDuWill med min trummis. Vi spelade mycket på Embassy Club 1969. Jag minns att vi åkte hem till honom efter en spelning där och såg månlandningen på hans antika tv.

WaDuWill gav 1974 ut LP:n Reser vi tillsammans. Gitarristen hette Claes Svanberg som även han blev Vallentunabo så småningom. Plattan finns på Spotify för den som vill lyssna. Det skulle åtminstone glädja rocksångaren Hans Edler som i så fall kanske får några korvören.
Det var nämligen han som ägde skivbolaget. Inte ens efter 46 år har jag rätt att lägga någon av låtarna på min blogg fast Clas skrev musiken och jag texterna. Det där med skivkontrakt var följaktligen ingenting att stå efter.

I tonåren blev det både popband, kabarré, radioprogram och revy på Gröna Lund innan det, som sagt, blev dansband.

Men åter till den där notisen.
Det var plågsamt för mig att lämna musiken. Det gick liksom inte att kombinera med livet som småbarnsmamma.
Så notisen väckte hopp. Jag behövde ett projekt och idén med lokala soaréer, musikkaféer och konserter lät ju spännande.    

Jag ringde upp musikkommittén och erbjöd mig att hitta de där talangerna. Jag fick fria händer och redan i juni samma år kunde musikkommitten kalla ihop till ett möte med ett 20-tal representanter för olika kulturyttringar runt ett bord.

Kommittén ville veta vad som behövdes för att talangerna skulle blomma ut och kulturlivet få fart.  



Jag minns ärligt talat inget mer från det där mötet än att Össebyamatörernas Åke Uddén satt på min vänstra sida och Bosse Nerelius (salig i åminnelse) från Jazzklubb Nordost satt mitt emot.  

Össebyamatörerna hade spelat revy i Brottby och Åke berättade att verksamheten låg nere. Bosse talade sig varm för jazzgrupperna och tyckte att skolorna borde ställa klassrum till förfogande som repetitionslokaler om kvällarna.  
- Jazz är trots allt riktig kultur. Revyer och sånt tjafs kan man både ha och mista.

I den stunden hände något.
Åke och jag tittade på varandra.

Det var klart som korvspad att det måste bli revy!

Samma höst väcktes Össebyamatörerna till liv igen. Vi var nu ett helt gäng från Vallentuna som med jämna mellanrum tog oss till Brottby för att spåna och skriva revynummer. 
Jag var gravid med Tvåan och fick nöja mig med att hjälpa till här och där.  

I januari 1980 låg jag på BB och hörde utsändningen i Radio Stockholm från premiären i Karbyskolans gympasal.


En vecka senare såg jag föreställningen på plats och minns publikens jubel när Åke gjorde entré genom salongen som kvarterspolis. 

Han var omåttligt populär. 
Jag kom att lära mig mycket om revy av honom.




Året därpå skildes vi åt. Össebyamatörerna stannade i Brottby – där de fortfarande spelar – och Vallentuna Revyn skapades för centralorten. 


Ett halvår senare var mitt talangscoutande över. Kulturkansliet samlade alla jag hade fått tag i till en tredagars Kulturfest i Hjälmstaskolans aula som var vår teater då. Över 400 lokala talanger, förmågor och artister uppträdde på scenen. Det var allt från körer och folkdanslag till sjungande småflickor, popband och trollkarlar. Ja, allt vad ni kan tänka er. Plötsligt blommade kulturen i Vallentuna. Och det gjorde den i åtminstone ett par decennier tack vare oss eldsjälar.  Några lokala soaréer, musikkaféer och konserter arrangerade av musikkommitten såg vi emellertid aldrig röken av. 

Men det är ju en annan historia.

Kommunalrådet då hette Karl-Erik Wikström. Han var centerpartist och i revyn blev han Kalle Kommunalråd. Han efterträddes av moderaten Elwe Nilsson som småningom lämnade Vallentuna för att bli trafiklandstingsråd i Stockholm. Han kom tillbaka sedan han sålt tunnelbanan till fransmännen som man sa - ett franskt bolag.

Så här blev han mottagen på Vallentuna teater i januari 2003. 


Titel i original: Hon är en annan nu
Upphovsmän: Dan Hylander och Tomas Enocksson


Vi hade absolut inga pengar. Kärntruppen bestod i huvudsak av mina tonåriga syskon, en annan ensamstående mamma – för så blev det ju - och våra kompisar. Vi fick ett startbidrag på 4000 kronor som alla andra föreningar och för det – och lite till - köpte vi en glitterfond som fick hänga med i många herrans år.

Vi vände ut och in på våra egna och föräldrarnas garderober. Vi köpte scenkläder på rea när vi hade råd. Vi tiggde hattar och handväskor av far- och morföräldrar och sydde galaklänningar av sidenliknande fodertyg. 

Jag är nog den enda i hela Vallentuna som har haft en hellång klänning sydd av lokaltidningar. 

Vi byggde dekor hemma i mitt kök om kvällarna sedan barnen somnat och Kenneth Bjälkenfalk på Yesterdays lät oss botanisera bland butikens secondhandkläder – storlek 36. Jag har fortfarande farmors gamla kängor i garderoben.  

Vi kom alltså tillbaka till Hjälmstaskolans aula – mer än 30 år efter julfesterna. Lokalen – som till vardags var skolans matsal - kändes inte fullt så glamorös längre. 

Om sanningen ska fram så krävdes det en hel del av oss för att om helgerna förvandla matsalen till en teatersalong. 
Borden måste bäras bort och de två hundra stolarna skulle förses med såväl sittdyna som vadderat ryggstöd och placeras ut i lokalen.

I källaren under scenen hade råttorna gjort processen kort med de gamla kungamantlarna. Avlopp och golvbrunnar luktade och lockade till sig flugor. 
Som kunde flyga in i mun och näsa när man stod och sminkade sig. 

Bortredigerat:
Vårdagsjämmer i Össetuna hette föreställningen 1981. Den spelades i Hjälmstakolans aula och i Karbyskolans gympasal.
- Årets revy är tjejernas, skrev DN Nordost. 
Össebyamatörernas revy buskis och riktig show, skrev Annaa Mattsson i Norrort.



Det fanns två strålkastare, en på vardera sidan av scenen. Båda var från Josef Anderssons dagar och den ena var och förblev trasig. Ett år spelade vi revy med en lånad byggsol som strålkastare innan kommunen till sist satte upp en enkel rigg med lite belysning framför scenen. 


Kulisser var en annan brist och scenen saknade fond. Vi fick ta vad vi fick tag i helt enkelt. Ett år hade vi en rosa pressenning och ett annat år blåmålad wellpapp med silverstjärnor på.
Ingen kan påstå att det var snyggt men det funkade hyfsat. Och så hade vi den där glitterfonden som satte guldkant på revyarbetet.


Stående ovationer i Hjälmstaskolans aula. Här revyar vi med den rosa pressenningen i fonden.
Det här var en specialföreställning för VBK i samband med en fest. Därav de dukade borden.
Vadåra 1983.



Och här är den blå wellpappfonden med silverstjärnor.
Utan järn i Elwe city 1984.

Vi förväntades häckla de lokala politikerna som vi egentligen inte visste något om. Därav kvaliten på skämten, det kan sägas nu. Men folk skrattade och var glada och lokaltidningarna skrev. Vi fick allt bättre recensioner.
- Skratten skakade matsalens rutor, skrev Bror Landin i Norrort 1983.

När jag nu läser klippen skrattar jag gott åt vänsterpartisten Rune Liljekvist som skrev i Vallentuna-Facklan.
- En del av numren är sådana att de borde stannat i byrålådan.

Han hade rätt. 
Sångtexter är min grej.  
Det är fruktansvärt svårt att skriva sketch.
Vi försökte i många år men ingen av oss blev tillräckligt bra.
Så småningom, när vi fick råd, köpte vi in den sortens material. 
Lördagstimmen


Från 1984 höjde vi oss ett step i och med att Nina Lizell och Clas Svanberg kom med i revyn. Hon på scenen och han i orkestern. Vi hade levande musik då.

Utan Järn i Elwe city hette revyn som till en del kom att handla om systembolagets vara eller inte vara. Det här året köpte vi både svandun och sämskinn till scenkläderna. Vi hade börjat få lite pengar på kontot.


Men vi drev även Lördagstimmen
Det var alla de där nyfunna talangerna som födde idén om att dra igång torgunderhållning i Vallentuna. Kunde vi bara få tag i en scen och en ljudanläggning så skulle vi kunna bjuda vallentunaborna på musik och teater i all enkelhet varenda lördag sommartid.



Åke Uddén och Johan Nilsson på kommunen införskaffade en manskapsbod som byggdes om för ändamålet så att ena långsidan kunde fällas ut och bli en scen. Kulturkanslitet köpte in en ljudanläggning och sedan var det bara för mig att ringa runt och sätta ihop ett program.
Ingen fick betalt. Det var förutsättningen.

Åke Udden hjälpte oss att transportera scenvagnen och om han inte hade tid fick vi låna en traktor av en snäll bonde. Om vi någon gång inte lyckades få scenen på plats musicerade artisterna direkt på torget. Det satt aldrig fast helt enkelt.

Lördagstimmen bjöd på ett varierande utbud. Så här står det i ett klipp från Norrtälje tidning.

Nu på lördag uppträder Össebyamatörerna. Lars Bandage och jazzmusikern Lars Bülow med kollegor kommer den 2 aug. och Black out, - ett Vaff-band - den 9

Hembygdskören serverar Sommarsallad med Bo Barbers och Clap´n clang den 16 augusti. Den 23 får vi sjunga allsång med Sten Arneteg och den 30 augusti blir det barnteater ledd av Clary Magnusson. 








Ingen scen! Ibland fick vi klara oss utan...



Folk börjar samlas på Tuna torg inför dagens Lördagstimme. Farmer Lips på scenen.



Ibland var det det fullt med folk på Tuna torg och ibland kunde det vara lite ödsligt.
Då kunde det hända att man fick agera notställ som här åt trubaduren Uffe Svahn.



Tidigt om lördagsmorgnarna, innan folk hade vaknat, fraktade ner scenvagnen till Tuna torg, när med en lånad traktor.



I veckorna stod scenvagnen parkerad på min tomt, en utmaning för vilken traktor som helst.










Bortredigerat:
Vallentuna-delen av Össebyamatörerna repeterade in ett folklustspel också. En rusa-ut-och-in-och-smälla-i-dörrarna-fars av 91:an karlsson typ som hette ”Bara en malaj”. 
Åke drog upp scenvagnen till Karbyskolan där vi – som avslutning på Lördagstimmen - hade premiär.
Publiken jublade, skrev Norrort (nuvarande Mitti).
Veckan därpå drog Åke scenen till Lindholmen och tredje veckan stod vi på Tuna torg.
Sedan var Lördagstimmen och sommaren 1980 över.
Nu skulle det bli revy även i centralorten och den här gången kunde jag vara med.  






Repetitionerna av folklustspelet "Bara en malaj" hemma i min trädgård - med lakan på klädstrecket som fick utgöra kulisser att göra entré från.











När ABC-nytt gjorde en tv-serie inför valet var det oss de filmade på Tuna torg.
När storsimmaren Arne Borg fyllde 80 år intervjuade och gratulerade vi honom på scenen.

Tidningarna skrev och Radio Stockholm rapporterade om allt vi gjorde. 

Med viss regelbundenhet fick vi också åka in till radion för att sjunga och spela i direktsändning. 

Så här skrev DN Nordost inför finalen i september 1981:

Stor final för Lördagstimmen, Össebyamatörerna och Vallentunarevyns sommarprogram på Tuna torg nu på lördag den 5 september med start kl 12.30. Sång, dans och spex utlovas av arrangörerna som håller tummarna för en månghövdad publik.

Vallentuna Klisters och Lars Emil Jansson i Farmer Lips
Programmet startar med countrybandet Farmer Lips som kompar kända Vallentuna Klisters.

Därefter kommer Bröderna Brus kl 13.45 följda av många andra av sommarens artister än en gång. 

Kl 14.30 spelar Vallentuna UNS pjäsen ”Min hand är så lik din hand” med anledning av internationella handikappåret.

Avslutar le grand final gör Vallentuna revyn kl 15 med revyspexet ”Än lever våra gamla gudar”.


Det var på gamla kommunalhusets tid.
Scenen stod uppställd framför ingången till kommunalkontoret, kommunalrådets tjänsterum och den så kallade sessionssalen där fullmäktige höll sina möten.

Vaktmästaren släppte in oss fast det var lördag. Vi hade fått lov att använda foajen för våra klädbyten. ”Än lever våra gamla gudar” handlade om Oden och Tor och alla deras kompisar. Det var mycket spring ut och in och många klädbyten för alla medverkande.







Det återstod en halvtimma av föreställningen när någon lyckades med konststycket att slå igen dörren. 

Torget var fullt av folk och vi måste in och byta. Katastrof! Vad gör vi? 

Lennart  som spelade Tor lät hammaren gå. 

Glassplitter flög åt alla håll men dörren gick upp och vi kunde slutföra spelet. 

Flera av oss med blödande fötter.

Sedan ringde vi och anmälde oss själva.






Tidningarna skrev och Radio Stockholm rapporterade om allt vi gjorde. 

Bortredigerat:
Vi bestämde oss för att fortsätta med Lördagstimmen och sökte bidrag från kulturnämnden.
Vi fick 6000 kronor för hela sommaren och satsade i princip allt på Mats Rådberg, Lasse Holm och Rankarna som fick inleda 1981 års sommarprogram. 
Vilken dundersuccé!






Sommaren 1982 fick vi vara med om en skandal på riktigt. 

Vi skulle göra en countryfestival i samarbete med köpmännen, stänga av Centralvägen och bara släppa in gående och hästar. 

Polischefen Gunnar Söderkvist och hans folk ställde upp och vi engagerade Grand Square Dancers, Western Riders, Farmer Lips, Mats Rådberg och Rankarna. Och nästan riktiga cowboysar med en massa hästar från en Vilda Västern-anläggning utanför Södertälje som jag tror hette Apasch.

Det skulle bli lassokastning, squarre dans på gatorna och äkta slagsmål på vilda västern vis. Varenda butik hade sin westernspecialitet och rest Vikingen serverade buffalobiff från Texas.

Köpmannaföreningens ordförande undrade ängsligt hur det här skulle marknadsföras.

- Gör så här, sa krögaren och skissade en affisch på en servett.

Stor Countryvecka. Äkta bankrån. Barn, tag med era pistoler!

Sagt och gjort.
Affischen trycktes upp och skandalen var ett faktum.

Varenda tidning i hela landet skrev om det. Från Kamratposten till de stora drakarna.

- Stoppa bankrånet! 
- Stoppa jippot!
Socialdemokraterna protesterade, 
Fredsföreningen hotade förstöra programmet 
och Centerkvinnorna skrev ett öppet brev.

Det var Osmaklingt och Ansvarslöst!
Man glorifierar våld, skrev IOGT och Åbybergskyrkan.
På skolavslutningen stod prästen i kyrkan i predikstolen och manade barnen att hålla sig hemma.  

Ordföranden i köpmannaföreningen hade det verkligen hett om öronen - men det blev succé.

Countryveckan kom att liknas vid ett historiskt skådespel. Det har sällan eller aldrig varit så mycket folk i Vallentuna.




Vallentuna Revyn arrangerade Lördagstimmen om somrarna i sex år och spelade revy i Hjälmstaskolans aula till och med 1986.

Året därpå hade Tellus Maskin förvandlats till ett gymnasium som otroligt nog försågs med en riktig teater. Det hade ingen av oss ens kunnat drömma om. 
Revyn 1987 hette Scensation stavat med Sc i början - Sc som i scen.

Birgitta Almlöf blev kommunalråd efter Elwe Nilsson och efter henne kom Sten-Åke Adlivankin. Alla moderater.
Rimma på Adlivankin om ni kan. 
Vi försökte verkligen. 
Kerstin Dickson - som var med i revyn från det att hon som treåring sålde programblad med mamma Harriet - och jag presenterade honom så här på Vallentuna teater.




Titel i original: Just a gigolo
Upphovsmän: Spencer Williams, Roger Graham, Leonello Casucci och Irving Caesar


Jag älskar Vallentuna teater. Det är en magisk plats för den som har öppna sinnen. Jag skulle gott kunna tänka mig att bli ett teaterspöke där.

Scenen är väl tilltagen med tre ridåer som standard – en yttre ridå, en mellanridå och en fond som åtminstone förr drogs manuellt av ridåhalare med kraft i nyporna.

Intill scenen finns en sidoscen som under föreställningen är arbetsplats för scenpersonalen. Här finns utrymme för kulisser, teknik och rekvisita som ska in och ut.

Här stod scenchefen Marika i radiokontakt med killarna på teknikhyllan längst bak under taket i salongen. Om något hände måste de ha kontakt.

Som den där gången när Roger – i ett nummer om alla guppen i Vallentuna - ramlade så hans knä slets ur led. Det finns två dörrar ut på scenen. Roger blev liggande vid den ena. Det förde med sig att alla som skulle ut slog dörren i huvudet på honom och alla som skulle in helt enkelt bara klev över honom. Vi var två, tre nummer från paus när Marika slog larm i högtalarsystemet. Roger skulle in i mellanaktfinalen men det var ju kört.

- Vi bryter före, sa jag.
- Aldrig i livet, sa ljudtekniker Krister Uddén. Han lämnade över spakarna till ljuskillen Martin Jost och tog sig ner bakom scenen. Sedan gick han själv in och gjorde Rogers roll i numret. Han hade sett så många repetitioner att det gick galant.

Roger hämtades med ambulans i pausen och vi hade en hel akt kvar att klara av. Det löste sig tack vare Krister och Hasse Blumenthal som i en hast delade på Rogers roller. Och ingen tycktes ha märkt något.

Borde varit med:
Roger opererades samma kväll och fick ligga kvar över natten. Helgen därpå var han tillbaka igen. I nya byxor. De gamla hade ambulanspersonalen klippt sönder. 


Från teknikhyllan sköts 
alltså ljud och ljus från stora programmerade mixerbord. Uppe i taket – ovanför publiken – står och går även de som sköter följespottarna.

Jag har många gånger önskat att folk skulle få se hela maskineriet på teatern. Från Yvonne och hennes folk i garderoben till Silva och hennes folk i baren, Kristina som bryggde kaffe till oss bakom scenen och de som bara några minuter före entrén kom med maten från ica. Den skulle hålla max 7 grader och inte ett dugg mer. Så var reglerna från miljö- och hälsa.

Garderoben gick inte att låsa. För att Yvonne skulle stå ut med att sitta där hela kvällarna såg killarna till att hon kunde följa föreställningen på tv.

Det var enorma mängder teknik – lampor och sladdar – som sattes upp i taket ovanför scenen såväl som ute i salongen. Det var egentligen först dagen efter sista föreställningen – när allt skulle plockas ner och köras bort som man insåg vilka mängder det rörde sig om. Hundratals lampor och kilometervis med kabel.

Vi investerade efterhand och ägde till slut all teknik själva. Det var en stor dag när vi kunde köpa trådlösa mikrofoner till alla och sångmikar av bästa slag.

Göte Johansson, kulissbyggare från tv, anslöt sig till oss och proffs sydde nu åtminstone våra entrékläder. I övrigt plockade vi nog fortfarande det mesta ur våra egna garderober.


Att vi fick en ny teater 
innebar att vi kunde engagera en balett – ibland från Louise Laising och ibland från Annie Olssons Sway. De var superduktiga. Allihop. Jag vet inga som är så skärpta som dansare. Försök själva att komma ihåg en koreografi får ni se hur svårt det är.
Det fick nämligen vi i elefantbaletten pröva på i entré och final och vissa sångnummer. Det var kul men svårt. Så jag säger bara det, baletten. Vilka stjärnor!

1988 skulle Kim Anderzon regissera oss. 
- När finalen klingat ut vänder ni er om och drar ner brallorna!
Jag försökte förklara för Kim att det nog inte skulle gå hem i Vallentuna.
Hon tyckte att vi var ena riktiga lantlollor och tappade intresset helt.

Hennes man Lassa Nauburg tog över och tack vare honom lyfte vi oss några pinnhål till.
Näsan i blöt hette revyn som fick Lokaltidningen att skriva PUBLIKJUBEL över hela förstasidan.
Lasse regisserade även ”Himla Liv” 1992 och då höjde vi oss ännu lite till.

Vi hade redan sista året i Hjälmsta prövat på singback. Det var helt enkelt svårt för oss att få tag i musikanter eftersom vi inte betalade några arvoden. Gitarristen Claes Svanberg hade egen studio och kunde spela alla instrument på sin gitarr. Det fungerade perfekt.
Borde varit med:
Det innebar att vi fick musiken på kassettband, en alltid pålitlig orkester som varken surade eller blev sjuk. Det fungerade perfekt.
Det var när jag ville sjunga NY NY och Classe sa att det var för svårt – som Claes Bure i Åkersberga kom på tal. Och så fick vi en medarbetare till.  


Inför revyn 1993 
var jag sugen på göra ett potpurri som Barbara Streisand spelat in.  
Jag tog kontakt med Claes Bure och frågade:
- Är det över huvud taget möjligt att göra en sån bakgrund?  

Han såg bekymrad ut men lovade försöka. Och han gjorde det. Med bravur!
Det finns ingen ljudinspelning av det numret från Vallentuna teater. Men bakgrunden fanns så jag sjöng in numret för något år sedan hos Tommy Aperia i Aperia studios i Uppsala.
Det är också han som har hjälpt mig att klippa ihop det här sommarpratet.
Tack Tommy!

Bagladyn handlar om en dam som förlorat allt i samband med att Riksbanken i sept 1992 höjde marginalräntan till 500 %.

Den musikaliska bakgrunden – en stor orkester med såväl stråk- som blåssektion – är gjord på en enda synt i Åkersberga för snart 30 år sedan.
Du är fantastisk Claes Bure!
Tack vare dig har jag fått sjunga en massa kul sånger som annars hade gått mig förbi. Som alla låtar i den här sommartimmen till exempel.
Varmt tack!




Titel i original. Medley från "My name is Barbara, two"
Second Hand Rose/Give Me the Simple Life/I Got Plenty of Nothin'/
Brother, Can You Spare a Dime?/Nobody Knows You When You're Down and Out/
Second Hand Rose/The Best Things in Life Are Free"
Upphovsmän: Ira Gershwin, Georg Gershwin, DuBose Heyward


Vallentuna Revyns produktioner 
blev allt mer påkostade och vi blev allt bättre. Från 1995 fick vi oftare förstasidor och mittuppslag än helsidor i lokalpressen

De sista åren spelade vi för publik som satt och åt vid dukade bord.
Vi hämtade kallskuret från Icas delikatesskök och hade fullständiga rättigheter i baren.

Det fick vi av domstol.
Kommunens alkoholhandläggare gjorde precis allt för att sätta stopp för det.  
Varje år.

Till sist tvingades jag ägna mer tid åt alkoholhandläggaren än åt något annat. Allra minst hann jag ägna mig åt revyn,

Att Vallentuna Revyn gick i graven efter 25 år berodde alltså på socialnämnden i Vallentuna.
Jag undrar om de känner sig stolta över det. 

Bortredigerat
Jag slutade så småningom som lokalreporter och övergick helt till att skriva personporträtt i veckopressen. Och satsade tio år på humanitär hjälpverksamhet till den efter Tjernobylkatastrofen radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov.

Vallentuna teater renoverades 
några år efter att vi hade slutat. Efteråt invigdes den med buller och bång. Jag var utomlands så jag tänkte inte på det, men andra har berättat om en diskussion på kulturkansliet inför den där invigningen. Någon föreslog att man skulle bjuda in representanter för de grupper som varit aktiva på teatern. Det ville man inte. Ingen av oss har blivit inbjuden vare sig då eller senare. Det är som att vi aldrig har funnits. Och inte har det kommit några nya grupper heller.

Det verkar vara alldeles tomt på Vallentuna teater. Man använder den visst som bio.
De skulle ha anställt mig så hade det blivit fart på verksamheten.


Vi var över 300 eldsjälar 
som byggde och drev Vallentuna Revyn. 
Ni minns Anki, Larsa, Lasse, Lelle, Nina, Rune, Åke, Kattis, Anita, Helen, Mats, Stephan, Yvonne, Uffe, Johan, Eva, Ulla, Catharina, Bonny, Tommy, Thomas, Josefin, Kerstin och många många fler…

Absolut ingen är glömd. Det går bara inte att räkna upp dem alla.
Vi hade en underbar tid tillsammans fylld av kreativitet, idealism och kärlek.
Det är något att verkligen vara tacksam för.

Jag vill sluta mitt sommarprat med den allra sista sången som sjöngs av Vallentuna Revyn på Vallentuna teater.

Den låg som ett extranummer – ett tack och farväl – efter finalen den allra sista föreställningen 2005. 
En epok i Vallentuna var över.


(inspelningen är ej utlagd på nätet)


Titel i original: Sångerna som för oss tätt tillsammans
Upphovsmän: Lasse Holm och Torgny Söderberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar